Karl Olssons bärgningsbil
 


    
  Av Acke Finne,

som var en av förarna på bilen mellan  åren 1958 till 1969.

(hade kvälls-, natt- och helgjour varannan vecka med 25:- per vecka i jourersättning).

Andra förare och hjälpare var:
Karl Olsson, Engelbrekt Haglund, Sven Eliasson, Lars o Per (rallyförare) Eklund, Alesved, Bo Olsson med fl.

 

Studebaker 1942

Motor: 6 cyl.  90 Hkr.  Sidventilad

Bensinförbrukningen var c:a 6 lit. p. mil

Bränsletank på bara 80 lit.

Boggi på bakhjulen

Ingen styrservo, men en jättestor ratt.

Bromsservo fanns.

 

Bilen köpte Karl Olsson av en handelsman i Hâversesätra 1949. (Bytte jämt med en Opel Olympia) .

Han hade köpt den i Göteborg och det var en militärbil som varit med i striderna vid Normandie under andra världskriget.

 

Bärgningsutrustningen byggd av Karl Olsson och Sigvard Keller.

Vinschen var byggd av en T-Ford-kardan (skruvkardan) och en växellåda. (Den havererade en gång på 60-talet, men Karl hittade en bättre begagnad i Oslo). Det fanns möjlighet att hänga upp bilarna på en bom, men lastbilarna på 60-talet blev för tunga så när man hängde på en sådan lyfte framhjulen på bärgningsbilen från marken. Detta avhjälptes genom att ”stoppklossarna”, som var gjorda som lådor, hängdes på främre stötfångaren och fylldes med stenar eller att man skruvade av den skadade bilens framhjul och använde dessa som tyngd. Den blev ändå alldeles för lätt i framdelen så det gick inte att svänga i gathörn, utan man fick backa för att få bilen att svänga. Detta medförde även att bromsarna blev nästan obrukbara för framhjulen låstes så fort man nuddade bromsen. Man fick därför alltid tänka på att i utförsbackar växla ned till så låg växel som man skulle behövt använda uppför. Därför var man alltid rädd i branta nerförsbackar.

 

Vi var alltid två man för det skulle dras vajrar och bäras tunga block, som man förankrade i träd eller andra fasta föremål, för att därmed växla ner belastningen på vinschen och för att få bärgningsbilen att inte kana iväg.

 

Vi hade även alla uppdrag som idag görs av speciella kranbilar. Därför fanns det ett antal ”torn”, tillverkade av rör, i olika längder.  Det högsta man kunde lyfta var c:a 3 meter.